Guldmyntfoten

Vad är en myntfot

En myntfot är lagligt reglerad mynt- och valutastandard som slår fast ett bestämt förhållande mellan en viktenhet (som ett gram) av en värdefull metall och valutan/myntets räkneenhet, exempelvis kronor. Nu lät det där kanske en smula torrt och byråkratiskt. Något enklare uttryckt kan man säga att myntfoten utgör basen för pengarna i ett land, varje krona eller dollar är kort och gott kopplat till, exempelvis, guldets värde och kan växlas in mot en viss mängd guld hos landets centralbank.

Mynten som utgör basen i ett lands valuta behöver inte vara tillverkade av samma metall som den som utgör myntfoten. En valuta skulle mycket väl kunna vara baserad på guldmyntfoten, samtidigt som själva mynten är präglade av koppar. Det behöver faktiskt inte ens finnas några mynt, en land vars valuta enbart består av sedlar kan vara kopplat till en myntfot

Sverige tillämpade guldmyntfoten för den svenska kronan från att kronan ersatte riksdalern 1873 fram till första världskrigets utbrott i augusti 1914 (guldmyntfoten återinfördes under kortare period under mellankrigsåren). USA övergav guldmyntfoten för dollarn så sent som 1971 under Richard Nixons ämbetsperiod, då det så kallade Bretton Woods-systemet övergavs.

Från silversystem till guldmyntfot

Fram tills 1873 använde de flesta västerländska länder silver som huvudsaklig valuta och betalmedel vid handel över landsgränser. Men under andra halvan av 1800-talet hade guldet tagit en allt mer framträdande plats.

Bland annat bildades den Latinska myntunionen 1865, en guldbaserad handelsöverenskommelse där flera europeiska länder ingick. I norr hade England tillverkat och använt guldsovereigns (mynt i guld) för internationell betalning ända sedan 1817 och även Tyskland övergick till guldmynt 1871.

En tungt argument för att övergå till en guldbaserad valuta var vikten och volymen. Det krävdes helt enkelt en större mängd silver för att komma upp i samma värde som en betydligt mindre mängd guld. Guld är visserligen i sig tyngre än silver, men guldet väger också betydligt mindre än silvret i förhållande till sitt värde.

Guldmyntfoten underlättar internationell handel

Från mitten av 1870-talet (då bland andra Sverige införde systemet) fram tills krigsutbrottet 1914 vilade större delen av det internationella valutasystemet på guldmyntfoten. Det här innebar bland annat att alla centralbanker (i de länder som anslutit sig till systemet) skulle se till att hålla en fast växelkurs mellan den nationella valutan och guldets värde. Något som underlättade internationell handel och samtidigt eliminerade onödigt komplicerade och dyra växlingsprocesser.

När Sverige införde guldmyntfoten sattes kursen till 2 480 kronor för ett kilo guld, eller ungefär 0,4 gram guld per krona (2,48 kr per gram). Systemet innebar också att alla hade rätt att när som helst växla in sina pengar mot guld, enligt den gällande kursen.

Omvänt så hade vem som helst rätt att lämna in (rent och obearbetat) guld till Riksbanken och växla det till motsvarande mängd guldmynt. Ville man göra detta så tog Riksbanken ut en mindre skatt som kallades slagskatt.

Första världskriget sätter käppar i hjulet för guldmyntfoten

Den svenska guldmyntfoten avskaffades 1914 i samband med att första världskriget bröt ut och det internationella valutasystemet kollapsade.

Efter krigsutbrottet slopade centralbankerna i flera av de krigförande länderna medborgarnas rätt att växla in den nationella valutan mot guld. Även länder som stod utanför kriget, däribland Sverige, följde efter. När det inte längre fanns något krav på guldbackning, alltså att hålla guld i reserv ifall någon vill lösa in sina pengar mot guld, kunde de krigförande länderna helt enkelt pressa nya sedlar för att finansiera sina arméer. Det här ledde till kraftig inflation i många länder.

Systemet med guldmyntfot gjorde en tillfällig comeback under mellankrigsåren. Under 1924 återinfördes guldmyntfoten i flera länder, och Sverige var inget undantag. Den svenska Riksbanken lyckades till och med återetablera den gamla växlingsskursen på 2,48 kronor per gram guld.

Den här gången höll guldmyntfoten fram till 1931 då det internationella ekonomiska systemet återigen kollapsat. Denna gång i spåren av den stora depressionen som bröt ut i USA 1929.

Krisen spreds sig snabbt till resten av världen och i september 1931 stoppade Bank of England inväxlingen av sedlar och mynt mot guld. Kort därefter gjorde hela 25 länder gjorde samma sak och Sverige var ett av dem. Ytterligare länder övergav guldmyntfoten under trettiotalet, däribland USA, Frankrike och Tyskland.

Guldmyntfoten gör (indirekt) comeback i Bretton Woods

Under sommaren 1944 träffades ledarna för västmakterna i amerikanska Bretton Woods för att planera hur världsordningen och det ekonomiska systemet skulle se ut efter andra världskrigets slut. Ett resultat av konferensen var att USA ålade sig att använda en fast växelkurs mellan dollarn och guldet på 35 dollar per troy ounce.

De västeuropeiska länderna förband sig i sin tur att tillämpa en fast växlingskurs mot dollarn. Man kan säga att de införde en indirekt guldmyntfot. Sverige anslöt sig till Bretton Woods-systemet några år senare, 1951, och etablerade då en fast växlingskurs mot dollarn där en dollar motsvarande 5,17 kronor.

I praktiken infördes systemet inte förrän 1958, det var först då man fritt kunde växla de västerländska valutorna mot dollar. Systemet visade sig emellertid vara belastat med brister ganska snart.

Under 1960-talet ledde presidenterna Kennedy och Johnsons välfärdsprogram i kombination med det ambitiösa rymdprogrammet till att USA fick ett balansunderskott i handeln med andra länder. Något som blev sju resor värre när det kostsamma Vietnamkriget drog igång på allvar. Systemet hölls ändå på plats fram till 1971 då den republikanske presidenten Richard Nixon förklarade att dollarn inte längre skulle gå att växla in mot guld.

Två år senare, 1973, brakade Bretton Woods-systemet slutgiltigt samman och de västerländska valutorna fick en flytande kurs mot dollarn. Något som innebar att den amerikanska dollarn och flera andra västerländska valutor blev så kallade fiat-valutor, alltså en valuta vars värde inte bestäms av någon konkret resurs.

Fiat-valutans värde bygger istället i grund och botten på att landets regering och centralbank säger att den är värd si eller så mycket. Det här betyder att om landets regering förlorar allmänhetens och marknadens förtroende så kan valutan sjunka i värde och i värsta fall utlösa en spekulationsvåg, exempelvis genom att stora investerare blankar valutan. Något som hände under den svenska valutakrisen 1992 då, bland andra, den amerikanske investeraren George Soros spekulerade mot den svenska kronan.