Rubin  – Den röda korunden

Rubinen är en av de mest värdefulla ädelstenarna och består av en rödfärgad variation av mineralet korund. Rubinen är röd men kan ha små skiftningar åt det rödbrungula till rödlila och fortfarande kallas rubin.

 

Den röda färg som är utmärkande för rubiner kommer från små utfällningar (små föroreningar) av metallen krom som blandas in i korunden under bildningsprocessen i berggrunden.

 

Ju mer krom desto rödare blir stenen. Fina rubiner har en röd fluorescens så när solen skiner på den får den ett fantastiskt starkt rött skimmer.

 

Namnet rubin kommer från latinets rubinus som betyder röd. Naturliga obehandlade rubiner av hög kvalitet är ganska ovanliga och extremt dyra. 2015 såldes en ring med rubin för 1 266, 901 dollar per carat. Slutsumman blev över 32 miljoner dollar!

 

 

Rubinens egenskaper

Korundkompisar – Safir och rubin består båda av mineralet korund.

 

Korund, som rubinen består av, är samma sten som safir, men det är färgen som avgör om det är en rubin eller safir. Endast den röda får kallas rubin. Korund är ett tåligt och hårt material. Rubinen som är en nia på Mohs hårdhetsskala är det näst hårdaste materialet som förekommer i naturen efter diamant.

 

Till skillnad från andra ädelstenar, som smaragder, är rubiner stöttåliga och repas eller spricker sällan. De här faktorerna gör rubinen till en ädelsten som är synnerligen lämplig för smycken. Särskilt smycken som ska bäras dagligen.

 

Hårdheten gör också att du kan förvara dina rubiner tillsammans med andra smycken, förutom diamanter, utan att oroa dig för att de repas.

 

Vid värdering av rubiner tittar man på samma sätt som vid värdering av diamanter. Men det viktigaste kriteriet vid värdering av rubiner är färg, därefter klarhet, storlek och slipning. Så färgen är viktigast och trumfar klarhet vid värdering.

 

En fin rubin ska ha en djupt röd färg. Klarheten bedöms efter andra kriterier än diamanter. Naturliga rubiner är sällan helt felfria utan innehåller ofta inneslutningar.

 

Vad gör en rubin värdefull?

Vid värdering av rubiner smäller färgen högst. Det är faktiskt färgen som avgör om en bit korund alls kan klassas som en rubin. Blå korund är exempelvis inte blå rubin utan safir och färglös korund, som är den renaste formen av Korund, kallas vit safir.

 

När man värderar en rubin bryts värderingspunkten färg ned i tre underkategorier. Nyans, mättnad och ton. Nyans motsvarar det vi i dagligt tal kallar färg. De mest uppskattade och värdefulla rubinerna är djupt röda men en hint av lila, de har en färg som kallas duvblodsröd.

 

Mättnad avgör hur genomskinlig eller opak en rubin är. En rubin ska ha en färg som ger den ett djup, de ska inte vara grumliga eller att inneslutningarna är så de påverkar transparensen.

 

Ton avser hur ljus en rubin är. Är rubinen för mörkt eller för ljus blir de billigare. Ljusa rubiner har ofta en färg som drar åt rosa eller orange medan de mörkaste exemplaren har en djupröd färg med svarta inslag inuti stenen.

 

Generellt kan dock säga att de mest värdefulla rubinerna tenderar att ha hög grad av mättnad och har en djupröd ton.

 

En annan viktig faktor för en rubins värde är den aktuella stenens ursprung. Något som är unikt för just rubiner. Man brukar inte bry sig varifrån en diamant kommer så länge den har rätt färg, klarhet och är tillräckligt stor och är ”konfliktfri”. Sedan länge har burmesiska rubiner varit särskilt eftertraktade.

 

De burmesiska rubinernas prisas framför allt för sin färg, en duvblodsröd färg som är extremt sällsynt i rubiner från andra brytplatser. Färgen kommer från den unika mineralbalans som finns i berggrunden vid de burmesiska och vietnamesiska fyndplatserna.

 

Fyndplatser och brytning

Rubiner finns och bryts på flera platser i världen. Mineralrika Afrika har flera stora rubinfyndigheter och stenen bryts också i Afganistan, Pakistan. De i särklass största rubinkällorna finns dock i Asien, särskilt i Thailand, Myanmar tidigare Burma och Sri Lanka.

 

Mindre fyndigheter av rubiner finns också i USA, främst i South Carolina, Grönland och Australien. På senare år har man upptäckt rubiner på bland annat Madagaskar och Mocambique.

 

Generellt håller rubinerna från de nyupptäckta fyndigheterna låg kvalitet och de flesta rubiner som bryts där är inte tillräckligt fina för att vara kommersiellt gångbara som ädelstenar i smyckesindustrin. I Dodomaregion i Tanzania har man däremot nyligen öppnat en gruva som producerar rubiner av hög kvalitet.

 

De allra finaste rubinerna har historiskt sett kommit från en bergig region i norra Myanmar tidigare, Burma som heter Mogokdalen. Priserna från de bästa rubinerna från Mogok kan uppnå fantastiska nivåer.

 

De burmesiska rubinerna är uppskattade på grund av sin karaktäristiska djupt röda färg som uppstår på grund av infällningar av krom. Rubinerna från Mogokdalen har ofta en stark lyster, reflekterar mycket ljus och har en karaktäristisk röd färg som kallas duvblodsröd.

 

Indien var länge den främsta fyndorten för rubiner och många förknippar ännu rubiner med just Indien och välbärgade Maharadjor. Men i modern tid har de indiska fyndplatser utkonkurreras av andra platser, framför allt Myanmar, tidigare Burma.

 

Man bryter fortfarande rubiner i Indien och det händer att oseriösa ädelstenshandlare försöker sälja dessa som burmesiska rubiner eftersom de burmesiska rubinerna är mer värdefulla.

 

Kända och eftertraktade rubiner

Rubiner har länge tillhört ädelstenarnas elitskikt och omnämns redan i Bibelns andra mosebok. Det är inte för inte som rubinen ibland kallas ädelstenarnas konung.

 

Därför är det inte så konstigt att rubiner återfinns i många länders kronjuveler. Ett exempel är Sveriges riksregalier där den äldre av de två drottningkronorna är rikligt dekorerad med rubiner.

 

Världens största rubin? Här finns faktiskt flera alternativ. Tekniskt sett så Liberty Bell-rubinen störst. Den väger häpnadsväckande 8 500 carat ( 1,7 kilo). Liberty Bell-rubinen hittades i en sydafrikansk gruva på 1950-talet och har formats till en skulptur av klockan med samma namn.

 

Liberty Bell-rubinen är dock inte den mest värdefulla rubinen på grund av att den har låg grad av klarhet. Den har inte heller rätt röda färg och är helt ogenomskinlig. Det är endast storleken som gör den värdefull.

 

Världens mest värdefulla rubin tros vara den så kallade Rajaratnarubinen (rubinernas kung på sanskrit) som enligt uppgift väger hela 495 gram (2 475 carat). Rajaratnarubinen sägs ha tillhört indiska kungligheter sedan medeltiden och tros vara värd omkring 200 miljoner dollar.

 

Ett annat exempel är Neelanjalirubinen som är en väldigt sällsynt stjärnrubin med två stjärnor och en vikt på 274 gram. Båda dessa dyrgripar ägs av samma person, G. Vidyaraj en känd indisk ädelstenssamlare.

 

Den dyraste rubinen som sålts på auktion hittills är The Sunrise Ruby. Soluppgångsrubinen är inget monster storleksmässigt. Den väger faktiskt “bara” 25,59 carat men har en fantastisk röd färg och är helt obehandlad. Sunrise-rubinen såldes för 30 335 698 dollar av auktionshuset Sotheby’s på en auktion i Geneve 2015.

 

Behandling av rubin – Gör rubinen vackrare på konstgjord väg

Eftersom rubiner i ädelstenskvalitet är extremt sällsynta och värdefulla uppstod tidigt metoder för att förbättra rubiner av lägre kvalitet så att det går att sälja dem som smyckesstenar. Det är värmebehandling, färgning och glasfyllning som är vanligt förekommande.

 

Rubiner är en av de ädelstenar som är lättast att bearbeta och förbättra på konstgjord väg. Dels tål rubiner väldigt höga temperaturer, dels har de många orenheter som går att dölja eller helt eliminera. Den traditionella behandlingen för rubiner är värmebehandling.

 

Vid värmebehandling hettar man upp rubinen till extremt höga temperaturer, nära stenens smältpunkt. Något som leder till att metallämnen i stenen reagerar med varandra.

 

Genom värmebehandling kan man förbättra färgen och dölja orenheter och inneslutningar. Rubinerna blir rödare och exemplar med inneslutningar kan bli ännu klarare än vad de var i naturligt skick.

 

Värmebehandling används fortfarande och är egentligen den enda behandling som accepteras för rubiner i alla prisklasser. De allra bästa rubinerna är dock alltid helt naturliga.

 

Genom åren har man kommit på olika sätt att förbättra värmebehandlingen. En metod är att tillsätta beryllium under värmebehandlingen, något som gör stenen ännu klarare och glansigare.

 

Rubiner från Tanzania är ofta berylliumbehandlade och går att känna igen på att de är närmast onaturligt klara och ofta har en orange nyans.

 

Glasfyllda rubiner

En annan behandlingsmetod som länge använts för att snygga till rubiner är glasfyllning. Metoden går ut på att man under värmebehandlingen av stenen fyller igen sprickor och håligheter med smält glas.

 

Glaset blandas med ämnen som bryter ljus på samma sätt som rubinen. På så sätt försvinner sprickorna, stenen reflekterar mer ljus och det är svårt att se med blotta ögat att den behandlats. Med lupp och ett tränat öga kan du ganska fort se om stenen är glasfylld.

 

Merparten av alla rubiner som utvinns idag behandlas med olika metoder för att dölja sprickor och förbättra stenens färg och klarhet.

 

På senare år har flera nya kemiska behandlingsprocesser för ädelstenar blivit allt mer vanligt förekommande. Behandlingar som generellt inte accepteras av mer traditionellt sinnade gemmologer.

 

Med hjälp av de här behandlingarna man få även billiga rubiner av låg klass att se ut som finare naturliga rubiner. En sådan rubin kan se väldigt fin ut men är inte lika värdefull som en helt naturlig rubin eller en som bara värmebehandlats.

 

Om du planerar att köpa en rubin eller ett smycke med rubiner bör du därför fråga om stenen är behandlad eller efter ett certifikat, helst från ett gemmologiskt institut.

 

Falska rubiner är vanliga

För den som inte är van är det mer eller mindre omöjligt att skilja falska rubiner från äkta vara. “Rubiner” som säljs lösa eller i smycken på gatumarknader världen över består i många fall av helt vanligt glas eller något billigare mineral. Något som lurat åtskilliga turister genom åren.

 

Men det är inte bara lekmän som gått på en nit när de gäller falska rubiner. På senare år har gemmologer med hjälp av moderna instrument slagit fast att många kända rubiner egentligen inte är rubiner alls.

 

Ett exempel är den enorma rubin som pryder hjälmen som den engelske kungen Henry V vid slaget vid Agincourt 1415. Den har vid närmare studier visat sig bestå av det – betydligt – mindre värdefulla mineralet spinnel, inte rubin.

 

Två rubinringar, som en gång i tiden tillhörde den ryska tsarfamiljen har också visat sig vara av annan mineral än rubin. Med all sannolikt rörde det sig om ett ärligt misstag hos de tsarens juvelerare och inte ett medvetet bedrägeri.

 

Eftersom straffet för att lura kungligheter i allmänhet inte var särskilt behagligt. Den typen av misstag är ovanliga idag eftersom gemmologer numer har tillgång till avancerad utrustning som bl.a spektroskop.

 

Syntetiska Rubiner

Världens första syntetiska rubin av ädelstenskvalitet skapades 1902 av den franske kemisten och vetenskapsmannen Auguste Victor Louis Verneuil. Tekniskt sett hade Verneuil gjort konstgjorda ädelstenar som rubiner sedan 1891 men det var först 1902 som han publicerade sin metod.

 

Modellen var den första kommersiellt gångbara processen för att framställa syntetiska ädelstenar. Verneuil metod går ut på att hetta aluminiumoxid till extremt hög temperaturer. Aluminiumoxid kristalliseras då och bildar syntetisk korund. Genom att blanda in små mängder krom blir den syntetiska korunden röd – en konstgjord rubin.

 

Numer använder man den så kallade Flux-metoden för att framställa syntetiska rubiner. Riktigt bra syntetiska rubiner är omöjliga att skilja från naturliga med blotta ögat.

 

En skicklig gemmolog kan dock avgöra om en rubin är syntetisk eller naturlig genom att titta på inneslutningarna. Inneslutningarna i syntetiska rubiner har nämligen ofta andra tillväxtlinjer och inneslutningar än de som finns i naturliga rubiner.

 

Så sköter du om dina rubiner

En naturlig eller värmebehandlad rubin kan du tvätta i varmt vatten med lite diskmedel och en mjuk borste.

 

Har du en färgad eller glasfylld rubin ska du endast torka av den med en fuktig trasa så den inte mister färgen eller går sönder.